Det har gått flera dagar sedan det svenska herrlandslaget i längdskidor blev sist i OS-stafetten. Och jag känner fortfarande att det är svårt att släppa. Inte för att resultatet var dåligt. Inte för att man var flera minuter efter de vinnande lagen. Utan det är sättet man genomförde stafetten på som stör mig. Sättet man förlorade på. För jag är helt med på att åkare kan ha missat att få till formen till OS, som kapacitet-åkaren Edvin Anger. Jag förstår att någon som Truls Gisselman inte kan överprestera gång på gång. Jag förstår också att man kan vara lite osäker i utförsbackarna och dra på årets galnaste volt-vurpa som Ebba Andersson och tvingas åka på en skida.
Jag kräver inte att att allt ska gå perfekt och att det svenska herrlandslaget ska fajtas om medaljer i varje lopp. Så pass mycket realist är jag att jag förstår att vi inte har de åkarna i förhållande till Norge, Frankrike, Italien… Men det är inte problemet. Problemet är att flera av herråkarna hade gett upp innan man ens gett sig ut i spåret. Och det är oacceptabelt. Det är skamligt. Och det hör inte hemma i ett svenskt landslag eller på ett OS.
Alvar Myhlback, Ebba Andersson, Frida Karlsson…
Ja, det är några av namnen som aldrig skulle ha gjort det. Innan Calle Halfvarsson ska ge sig ut på blott den andra sträckan ser han att den kämpandes Johan Häggström har tappat ungefär 30 sekunder på täten. Han vet att det kommer att hinna bli lite mer innan det är hans tur. Men i stället för att se fram emot äran det är att tävla i ett OS, i stället för att tänka att han ska göra allt så bra han bara kan, så… Ger han bara upp. Innan sitt första stavtag har Calle bestämt sig för att det här är lönlöst. Han tappar en minut på några kilometers åkning. Och han säger till SVT efteråt att det var kört redan innan. Han erkänner att han inte ens försökte. Också gnäller han lite på skidorna. Efter det är känslan att också William Poromaa ger tusan i att försöka. Och sedan får Edvin Anger avsluta. Han som kanske har det mest misslyckade OS:et sett till sin kapacitet. Då han inte alls lyckats toppa formen.
Calles intervju biter sig fast i min hjärna som en parasit. Jag tänker på damernas stafett. Där Ebba Andersson åker en lång bit på en skida för att försöka rädda det som räddas kan. Och vi som tittade visste att både Frida Karlsson och Jonna Sundling skulle gå ut på sina sträckor och ge allt. Kan ni tänka er Jonna Sundling stå i en intervju efteråt och säga att ”nej, det var redan kört”? Det klart ni inte kan. För hon skulle inte göra det om Sverige så var toksist och hon hade sandpapper under skidorna. Jag minns ett lopp där Linn Svahn tappade i varje utförsåkning på grund av mindre bra skidor. Där hon var tvungen att kriga för varje meter. Hon blev åtta. När några av Sveriges herrar har det likadant blir de 42:a.
Men även då är jag inte arg på resultatet. Jag är arg på inställningen. För var fan är den, egentligen?
