Inför OS önskade jag att vi kunde linda in Linn Svahn i bubbelplast. Den skadedrabbade och otursförföljda sprintstjärnan har en kapacitet och potential som slår alla andras. Men hon har ju inte fått visa det på stora mästerskap. På träning dagen inför förra säsongens VM i Trondheim ramlade hon och slog huvudet. Det konstaterades hjärnskakning och vi fick inte se någon Linn Svahn på mästerskapet. Och vi minns väl alla den hemska axelskadan som gjorde att hon var borta från alla tävlingar under lång tid. Hon berättade själv till SVT att hon svimmade av smärtorna på ett läkarbesök efter skadan. Och sedan har vi ju också fotskadan… Ja, Linn Svahns karriär har inte varit spikrak. Men hennes talang, attityd och toppnivå är oslagbar.
Och det visar hon idag. Att hon alltid ger allt och att hon har det där lilla extra som inte går att träna sig till. Antingen har du det, eller så har du det inte. Det finns så många med enorm kapacitet, men huvudet saknas (som Calle). Det finns de som har huvudet men kanske inte tillräckligt av det andra. Men Linn Svahn har allt. Hon vinner kvalet. Hon vinner sin kvartsfinal. Och hon slår Skistad i semifinalen. Inför finalen tänkte jag att det kanske ändå är fördel Jonna Sundling. Och jag ville inte se Skistad nära svenskorna på ett upplopp. Men jag visste någonstans att Linn Svahn inte kommer att ge sig.
OS-guld Svahn, silver Sundling och brons Dahlqvist
Nästan direkt ser vi att det är Svahn och Sundling det här kommer att stå mellan när det gäller guldet. Banan är för tuff för Skistad. Det här är det bästa svenska landslaget i längdskidåkning någonsin. Och i spetsen är just Linn Svahn. Den bästa, den tuffaste och den som jag unnar framgång på ett sätt jag inte ens kan förklara. Sverige slår också rekord: aldrig tidigare har vi vunnit guld, silver och brons i samma OS-lopp. Jag har gåshud över hela kroppen och, ja, jag gråter glädjetårar. Igen. När de tre kramar om varandra i målfållan… Är det säsongens vackraste stund?
