När dagens jaktstart ska avgöras kommer Martin Ponsiluoma in på skjutvallen och vet: skjuter jag fullt blir det OS-guld. För Jacquelin var det samma sak. Men han klarade inte av den tanken och den pressen. Fransmannen bommar två skott. Men när Ponsi är i samma situation gör han det som är så magiskt. Han håller för pressen. Inte för att han inte är nervös. Han var nervös hela varvet inför fjärde skyttet. Utan för att han när det gäller som mest lyckas hitta den där mentala styrkan. Han skjuter fullt, trots alla never. Trots alla känslor och tankar lyckas han fokusera på det han gör just där och då. Inte på vad det kan innebära om han skjuter fullt. Han går ut med en sådan marginal ner till Laegreid att det enda som kan sabba det här svenska OS-guldet är ett fall. Men Ponsi själv vågar inte riktigt tro på det förrän första mellantiden när han får höra att han drar ifrån.
Sedan åker han resten av det sista varvet med tårar i ögonen. Och det hade jag också. Jag bara njuter hela det sista varvet, för när han sätter det sista skottet vet jag, att nu. Nu blir det ett OS-guld. Och det till en åkare som jag unnar framgång så enormt mycket.
Martin Ponsiluoma är bäst när det gäller
Är det någon som har en sådan otrolig potential så är det Ponsi. Jag vet inte hur många gånger jag har suckat och tänkt att han borde satsa på längdskidor i stället. Men även när han haft blytunga säsonger och lopp har jag vetat att han kan. Han kan vara bäst i världen i skidskytte. Allt måste bara stämma samtidigt. Och den mentala styrkan har han. Idag skjuter han 19 av 20 träff. Och idag är han bäst i världen.
