Elin Ölund Svensson
22 December 2020
Hur mycket kan fotbollen betyda för en stad? Vissa skulle säga absolut allt. Andra skulle säga ingenting alls. Men det finns stunder, matcher, som lever kvar genom decennierna även i hjärtan som aldrig har slagit för fotbollen. Stunder vars betydelse går långt bortom det sportsliga. En av dessa utspelade sig 1942 och kom att bli en av historiens viktigaste fotbollsmatcher. En grupp ukrainska fångsarbetare tog sig an Hitlers soldater i det blödande Kiev.
Statyn i Kiev som symboliserar spelarnas insats.
1942 fanns inte längre det älskade klubblaget Dynamo Kiev. Nazisterna hade redan ett år tidigare marscherat in i Ukraina och ockuperat huvudstaden. Stora delar av landet låg i ruiner. För Kievs invånare innebar det svält, tvångsarbete och i många fall även död. Med i det följde såklart också fotbollen.
I en brödfabrik arbetar flera välkända idrottsprofiler, många ur just Dynamo Kiev, som numera är tvingade att jobba under tysk flagga. Nikolaj Trusevitj, tidigare målvakt, är en. Pavel Komarov, som innan fotbollens jubel tystnade hade varit ligans målkung, är en annan. Totalt rör det sig om åtta tidigare fotbollsspelare.
Med tiden har tyskarna ändrat en del av sin taktik till att öppna upp sport och kultur i städer för att få över fientligt inställda invånare till sin sida. Fotboll som har varit förbjudet sedan ockupationen inleddes ska därmed återigen gå att skåda i Kiev sommaren 1942.
Visar vad propagandafotboll verkligen är
Flera lag bildas i staden. Av dessa består vissa av tyska soldater, andra av ungerska eller rumänska. Men det startas bara ett lag med spelare som inte har en varm hand till tyskarna. De gamla svältande fotbollsspelarna ur Dynamo Kiev går nämligen ihop med ett par spelare ur det som var Lokomotiv och bildar laget FC Start. Spelarna som hamnade i tvångsarbete i den tyska ockupationen har inte fått träna eller äta som de andra lagen. Hungriga på mer än mat tar de sig an sina motståndare. Och varje match vinner just FC Start. De tekniskt överlägsna spelarna utklassar allt motstånd.
Det som skulle bli ett sätt för tyskarna att få över fler invånare på sin sida blir istället en patriotisk rebell. Det sargade Kiev lever upp och trots att tyskarna börjar att ta en avgift på matcherna är det alltid fulla läktare som ser på när FC Start spelar fotboll. För att sätta stopp för överlägsenheten och den anda som de ukrainska fotbollsframgångarna skapar anordnas det en till match. Med förändrade förutsättningar. Det tyska laget som ska trycka ner FC Start heter Flakelf och är en blandning av Luftwaffes-soldater och rena fotbollsspelare. En SS-officerare tilldelas rollen som domare för matchen.
Vägrar att vika ner sig mot sina förtryckare
Den nionde augusti 1942 är det dags. SS-officeraren säger åt FC Start i omklädningsrummet innan matchen att alla måste heja på sina motståndare genom att höja höger arm och säga ”Heil Hitler”. Många i laget har själva förlorat närstående på grund av den tyska invasionen och flera är starkt fientligt inställda mot Nazismen. Vad som pågår i deras huvuden den där tiden innan matchen vet vi inte, men ut på planen går de ukrainska fotbollsspelarna. Läktarna är överfulla och tungt beväpnade soldater möter deras blickar. De stannar för att hälsa. Varje spelare höjer sin högra arm.
– Hurra för sporten, skriker de enhetligt mot de överfulla läktarna som omger fotbollsplanen. De möts av jubel från folket. Matchen dras igång trots den upproriska hälsningen.
FC Start har bara elva spelare och de tyska soldaterna är starkare på alla sätt som är fysiskt möjligt. De farliga tacklingarna som utdelas bryr sig inte domaren om. Inte heller när Trusevitj i mål blir sparkad i huvudet och tuppar av en kort stund får FC Start någon frispark. Strax efteråt släpper den ukrainska målvakten som en följd också in bollen bakom sig i mål.
Men trots att tyskarnas taktik går ut på att skada den tunna ukrainska truppen svarar FC Start upp. Ivan Kusmenko som är en av de starkare spelarna får tag i bollen och provar sig på ett långskott, som till publikens lycka seglar in i mål bakom den tyska målvakten. De tyska soldaterna måste bilda en mänsklig mur för att inte exalterade åskådare ska ta sig in på planen.
FC Start har skickligare, mer tekniska spelare än det tyska laget. Och efter kvitteringen får de så pass mycket energi att det börjar synas. Machar Gontjarenko hinner göra två mål till innan halvtid. I den andra halvleken är det ett konstant glädjejubel på läktarna och FC Start gör två ytterligare mål, matchen vinner laget med 5-3. Det är ren eufori på läktarna och efter matchen sprider det sig genom hela staden.
Att betala det högsta priset
För spelarna i FC Start övergår den euforin snabbt. Redan när de är på väg bort från stadion och fortfarande kan höra glädjeropen vet de vad som väntar. Antagligen visste de redan innan matchen när de valde mellan att spela matchen ordentligt eller låta tyskarna vinna.
Dagen efter matchen möts de elva spelarna av Gestapo när de kommer in till brödfabriken istället för sin vanliga överman. Alla elva spelare förs sedan bort från fabriken och vidare till Gestapos högkvarter. Där utsätts de för tortyr och anfallaren Nikolaj Korotkych mördas redan på högkvarteret efter 20 dagars tortyr. Trusevitj, Kuzmenko, Aleksej Klimenko, Vasilij Suchulev, Fjodor Tiuttjev och Gontjarenko förs vidare till koncentrationslägret Syrets.
Elva spelare ingav en hel stad i hopp under en tid då allt verkade hopplöst. De vägrade att vika ner sig mot de som sargat deras stad. De fick betala ett högt pris. Men Trusevitj visste redan innan det första matchen vad deras insatser på fotbollsplanen skulle kunna betyda för deras stad.
När han tog fram tröjorna som kom att bli deras matchställ ska han ha sagt:
– Vi har inga vapen, men vi kan kämpa för segern på fotbollsplanen. Hädanefter ska vi bära de här färgerna och fienden ska få se att de här färgerna inte kan besegras.
Spelarnas öden:
Nikolaj Trusevitj avrättades i Syrets.
Ivan Kuzmenko avrättades i Syrets.
Pavel Komarov den enda som gav tyskarna information. Flydde innan de ryska styrkorna nådde Kiev.
Aleksej Klimenko avrättades i Syrets.
Nikolaj Korotkych dog efter 20 dagars tortyr i Gestapos högkvarter.
Vasilij Suchulev överlevde kriget.
Fjodor Tiuttjev lyckades fly och gömde sig tills staden befriades.
Machar Gontjarenko lyckades fly och gömma sig i Kiev tills de ryska trupperna tog tillbaka Kiev.
Michail Putistin överlevde kriget, hamnade inte i Syrets.
Michail Melnik överlevde kriget, hamnade inte i Syrets.
Georgij Timofejev överlevde kriget, hamnade inte i Syrets.
